Floran

Ur Stefan Edmans bok, Röster från Bredfjället.

Blåbärsgranskogen är fjällets vanligaste naturtyp. Här finns örter som ängs- och skogskovall, gullris, fibblor, skogsstjärna och ekorrbär. Ibland stöter man också på klotpyrolan. Den som har riktig tur upptäcker knäroten, en orkidé.

Kruståteln är ett av våra allra vanligaste gräs, tätt tuvad och helt dominant i barrdunklet, där den dock enbart förmår utveckla sterila skott. På sensommaren formligen översvämmar den hyggen där den sätter upp med blommor som glimrar mot oss i violett och gulbrunt.

Ljungen dyrkar också ljuset, liksom lingon, vildhallon och rallarros, arter som även gynnas av mycket kväve i marken.

I blåbärsgranskogen trampar man oftast omkring på mjuka mattor av väggmossa, husmossa och björnmossa; i skuggiga lägen hittar man dessutom någon kvastmossa och kanske en sidenmossa. Örnbräken, störst av ormbunkarna, finns här förstås, ett ganska säkert tecken på att marken varit svedjad, bränd. Och svampar av alla de slag!

Ändå är det knappast här man hittar Bredfjällets botaniska smultronställen, utan i naturreservatet på östra och södra delen. Det omfattar både gammal granskog och två ålderdomliga kulturlandskap kring gårdarna Vargfjället och Flogfjället.

Med forskarnas språk utgör området en boreo-nemoral zon, det vill säga barrskogen blandas upp med betydande inslag av ädla lövträd. Att lövet kunde etablera sig så framgångsrikt just här beror på att fjällets annars så sura berggrund påverkas av diabas med läkzoner av kalcit. En femton meter bred diabasgång löper från öst till väst, rakt genom Vargfjällets odlingslandskap.

Lövskogen har i sin tur alstrat alltmer näringsrik mull. En jordmån som är själva förutsättningen för samspelet mellan människors odlarmöda, slåtter och bete och framväxten av den rika floran. Att Flogfjället är Bredfjällets äldsta gård, anlagd kring 1580, är ingen tillfällighet; markerna härinne var de bästa som den tidens nybyggare kunde finna på det annars karga, mullfattiga fjället. Samma sak gäller för Vargfjället, som tillkom en bit in på 1600-talet.

Naturreservatet är också en intressant botanisk gränszon med både kustbundna växter och sådana som trivs bäst i inlandet. Det rymmer en mosaik av biotoper, miljöer med skilda betingelser vad gäller jord och näring, lokalklimat och ljus. Här finns till exempel flera olika typer av skog, präglade av gran respektive tall, al och ek. På gårdstomterna dominerar ädla lövträd. Och runtom i barrskogen finns det åtskilliga sjöar, myrar och mossar.

Granarna på fjället härstammar från de träd som planterades kring förra sekelskiftet. Men kanske även ur ett eller annat granbestånd som överlevde den långa, kala ljungepoken? På sina håll är de hundra år eller mer och har påbörjat sin utveckling mot urskog. Ett av de biologiska skälen för reservatet var faktiskt att låta dessa granar växa i sin egen rytm och i sinom tid falla ner och murkna, utan mänsklig påverkan med vedtäkt eller skogsbruk. Och just för att träden här börjat bli åldersstigna utgör de substrat, livsmiljöer, för ett antal mer eller mindre kräsna skägg- och tagellavar.

Tall och björk var pionjärer på Bredfjället efter istiden. Idag är rena tallbestånd sällsynta. Det finns dock en vördnadsbjudande hällmarkstallskog på östra sidan av sjön Skimlingen. Den är värd ett besök! På marken växer vågig kvastmossa och kanske också den röda levermossan.

Stefan Edman, ur ”Röster från Bredfjället”